VÅRA HUNDARS URSPRUNG   Tillbaka till naturen Säkert har människan från tidernas begynnelse hållit sig med sällskapsdjur. Förmodligen skulle Adam och Eva ha stoppat ormen i ett terrarium om de inte upptäckt synden och fått i helt andra saker att tänka på. I våra dagar har ju synden knappast nyhetens behag längre, och den civiliserade, organiserade, steriliserade tillvaron skapar nog bara allt fler omedvetna Rousseau-anhängare. Är inte redan hemmets tynande krukväxt, guldfiskkupan och burfågeln just symboler för en längtan tillbaka till naturen? Behovet av något varmt, levande och äkta, är stort. Uråldriga kulturer Ett djur ligger när till hands, allra helst en hund då förstås, för den har ju varit människans trognaste följeslagare sedan årtusenden. Man behöver inte mer än ta sig en titt in i ett klokt hundansikte förrän man tycker sig ana uråldriga kulturer. Hur gamla vet vi inte riktigt, men man bör komma ihåg att redan de första historiska folken hade högt specialiserade hundraser, och då handlar de om åtskilliga tusentals år, enligt senare tiders forskning tiotusentals. Hissnande avstånd med mänskliga mått mätt. Meningarna om hundens ursprung har därför varit delade. Huvudsakligen har tre teorier lanserats: hunden härstammar från en utdöd art av vildhund; den har utvecklat sig som en sidolinje till vargen; den har uppstått genom korsning mellan varg och schakal. I våra upplysta dagar är ståndpunkten solklar – vargen är alla hundars stamfader. Vargen – stamfadern Vargen står alltså ensam som stamfader. Och den är gammal, det vet vi nu. Av vargen finns fossila benfynd från den perioden av den mellersta istiden som ligger åtskilliga hundratusentals år tillbaka i tiden. Det äldsta lämningarna av en äkta Canisart har man funnit i Spanien. De är cirka 7 miljoner år gamla. Man brukar säga att det är etruskvargen, Canis etruscus, som gett upphov till den nutida vargen, Canis lupus. Jämfört med fossilfynden av vargen är de hittills äldsta fynden av tamhund av relativt ringa ålder, även om de kan hänföras till den äldre stenålderns epok. Det var alltså vargen som en gång i den mänskliga förhistorien smög sig fram till lägerelden och stannade där. Sedan dröjde det troligen inte så värst länge förrän den kom i människans tjänst som väktare och jägarens trogne kamrat i sökandet efter föda. Genom människans stundom radikala ingripanden har sedan ett stort antal raser för vitt skilda ändamål skapats. Så kan enkom storleken skifta från cirka ½ kilo till närmare 100 kilo. Utseendemässigt finns lika stora variationer. Trots stora olikheterna har varg och hund mer gemensamt än vad någon tidigare trott. Den moderna forskningen har inte minst med hjälp av DNA-tekniken kommit sanningen en bra bit på spåren. Hunden är av samma art som vargen, och dess rätta, vetenskapliga namn borde därför ändras från Canis familiaris till Canis Iupus familiaris. LÄS VIDARE