Spetshundar – äldst och primitivast Går vi över till spetshundarna blir det om möjligt än mera intressant, för den gruppen är både äldst och primitivast, samtidigt den mest odifferentierade, minst specialiserade. Enligt ryskare forskare föddes draghundar upp redan under yngre stenåldern i nordöstra Asien (Jakutien, Tjuktjerhalvön och Kamtjatka) och senare, som vi vet, också i nordvästra Amerika (Alaska). Men den amerikanska kontinenten hade inga egna bosättningar där man domesticerade vildhunden, och alla draghundraser som förekom där var ursprungligen de asiatiska hundarnas avkommor. I kranieform och allmän typ överstämmer spetshundarna bäst med de förhistoriska hundar vars skelettrester anträffats i de tidiga stenåldersgravarna. Och om man, inom vilken världsdel eller vilket land som helst, följer de inhemska hundrasernas utveckling tillräckligt långt tillbaka, hamnar man till sist hos en spetshundstyp. I dunklet bakom de tidigare spetshundsmodellerna kan likheterna hos pariahunden och dingon spåras, även om nutida forskning helt utesluter sådana samband. Så där slutar spåren. Konrad Lorenz och schakalerna Att vargen är alla hundars stamfader vet vi bestämt i dag. Ändå var det inte så länge sedan man ville ha med schakalen också. Till de forskare som mest pläderade för schakalens inblandning hörde Konrad Lorenz, etolog med världsrykte, huvudsakligen verksam vid Max Planckinstitutet för beteendefysiologi i Seewiesen i Bayern. I sin succébok ”Människan och hunden” inleder han med ett mycket fantasieggande kapitel om hur det kan ha gått till, hur schakalflocken stryker omkring nattetid kring elden vid människans boplats och hur den djärva, grå ledarschakalen i ett kort ögonblick vågar ta emot ett av människan kastat köttstycke. ”Och när den sedan tuggande hastigt drar sig tillbaka med bytet i munnen och än en gång skyggt sneglar på människan, viftar den på svansen med små snabba slag höger och vänster. För första gången har en schakal viftat på svansen åt en människa, och så har ytterligare ett steg tagits i riktning mot tamhunden.” Konrad Lorenz föreställer sig att hunden har utvecklats ur tama schakaler. Men han trodde vidare, att vargen på samma sätt kan ha varit upphovet till vissa hundraser. Slutligen skulle dessa från varg och schakal stammade djur, enligt Lorenz, upprepade gånger korsats med varandra och på så sätt fört oss ett kort stycke närmare dagens hundraser i deras mångskiftade utformning. Teorin vinner ingen anklang i våra dagar. Det gemensamma ursprunget är tama vargar. Men visst kan resonemanget ge upphov till många fantasifyllda funderingar om tamhundsläktet framväxande variationsrikedom under den långa gemenskapen med människan. Hunden – människans bästa vän I vår egen tid och särskilt under senare hälften av det gångna seklet har hundintresset utvecklats på ett nästan explosivt sätt. Det är en utveckling på gott och ont. Enbart det faktum att hunden stundtals kommit att diskuteras som statussymbol, visar att intresset kan slå in på mindre önskvärda vägar. Men hundens betydelse för nutidsmänniskan är samtidigt så uppenbar, att den på intet vis kan sättas i fråga. Hunden är människans bästa vän. Den är trofast och god livet ut. Den tillfredsställer våra behov på ett sätt som ingen människa kan göra. Den är botemedlet mot ensamhet, stress, högt blodtryck, ja, till och med mot tonårsproblem. Och den visar också tillbaka genom tamhundssläktets mångtusenåriga historia på det gemensamma ursprunget, på vargen som en gång i människans primitiva förhistoria smög sig fram till lägerelden och stannade där, därför att den blev vänligt mottagen. Jan-Erik Johansson   GÅ TILLBAKA