En ras – inget absolut Genom människans ingripande har en mängd olika raser skapats för vitt skilda ändamål. Dessa företer i sin tur starkt åtskilda rastyper och skiftande storlekar. Skelettfynd av förhistoriska hundar tyder på att fem-sex, kanske upp till sju, olika typer har gett upphov till våra dagars olika rasgrupper. Rasbegreppet har getts åtskilliga definitioner genom åren, men en klassisk formulering är denna: ”Ras är en grupp djurindivider inom en art, som genom den gemensamma uppsättningen av vissa bestämda egenskaper skiljer sig från de övriga artmedlemmarna och i allmänhet lämnar dessa egenskaper i arv till sina under lika betingelser uppväxande avkomlingar.” I motsats till arten är rasen en till tiden relativt kort företeelse. Det har därför av en forskarfalang lagts fram ett, vad den benämner, dynamiskt rasbegrepp: ”En ras är aldrig något absolut utan endast ett jämviktsförhållande mellan resultaten av arvsanlag och miljö. Genom korsning av olika raser och upprepade parningar mellan korsningsprodukterna kan avkomman så småningom uppnå en sådan konstans, att man med fullt skäl kan tala om uppkomsten av en ny ras.” Människans ingrepp i utvecklingen kan också ta sig sådana former att man avlar på individer inom en ras med ett eller flera särskilt framträdande, yttre raskarakteristika. Ett sådant förfarande, som väl ibland har sin grund i rena modenycker eller andra i fråga om ett levande material inte särskilt önskvärda tänkesätt, kan leda till att vissa raser så småningom utvecklas därhän, att elementära livsfunktioner blir mer eller mindre allvarligt hämmade. Detta är ett aktuellt kynologiskt problem, som man bör försöka komma till rätta med inom en snar framtid. Den första hunden – ett rent nyttodjur Under de första faserna i hundens anpassning till människan, kom den att fungera som ett rent nyttodjur. Den var människans följeslagare på jakt efter föda. Den var också med sin fina hörsel och sitt goda luktsinne en pålitlig vakthund vid lägerelden. När människan så småningom skaffade sig andra husdjur, lärde den sig att vakta boskap mot fyrbenta rovdjur och tvåbenta intränglingar. Den lärde sig också att valla får och att driva boskapshjordar från den ena betesplatsen till den andra. Vinthundar – riktigt gamla I funktioner som jakt- och vakthundar har alltså dagens hundar en mycket lång historia bakom sig. Till de riktigt gamla hör vinthunden. Genom seklerna möter den oss i skiftande gestalt i olika hävdatecknares beskrivningar; som beduinens jakthund i brännheta öknar, som palatshund åt indiska maharadjor, vid hetsjakter i det antika Rom, jagande varg på den ryska steppen eller gråraggig framstigande ur de skotska hedarnas dimma. Alla de olika vinthundraserna härstammar i rakt nedstigande led från en urgammal egyptisk hundtyp, vars äldsta spår daterar sig till cirka 7.000 år före Kristi födelse. Genom ett tidigt inlett avelsarbete utvecklade den andra särdrag än vad den tidigare hade haft; för att på långt håll kunna upptäcka sitt byte fick den skarp blick och högrest hals, för att förfölja och hinna upp det fick den långa ben och smäcker kropp, för att riva det fick den hårda muskler och starka käkar. Vinthunden var född. GÅ TILLBAKA   LÄS VIDARE